Det var fyra förväntningsfulla gubbar som träffades på terrassen i Tylösand. Det var Norra banan som gäller och förberedelserna var minutiösa. Undertecknad och Lasse kom i god tid för att hinna ta en Holba i lugn och ro. Henrik hade glömt golfskorna och fått på sig strumpor och sandaler, en kombination som jag inte sett sedan min farfar levde, men kanske ett vinnande drag.
Med en kvart kvar till utslag kom Lasse med förslaget att vi skulle ta en Holba till, vilket var ett förslag som jag inte kunde säga nej till. Roger stod redan på puttinggreenen och övade puttar, Henrik tittade nickande ner på sina fötter och såg lurig ut.
Med Holban uppdrucken och med golfvagnen i vänster hand och puttern i höger sprang jag över puttinggreenen mot första tee. Att känna på greenerna kan vara viktigt och man ville inte lämna något åt slumpen.
Efter ett tvekande spel första hålet gick jag och Lasse fram till 1-0. Sedan kom Henrik igång och tog 3 raka samtidigt som Lasse drygade ut mot Roger. Nu kommer min och Lasses taktik fram…skogen.
Vi var i skogen mest hela tiden, på vissa hål kändes det som man bara var på fairway när man skulle slå sin egen boll eller se vart Lasse slog. Letade man inte efter Henriks och Rogers bollar så lättade man på trycket man kände sig som en hund som pissade revir.
Rogers taktik med puttövningen slog också väl ut, han la alla raka och bra slag på greenen, kanske skulle han lagt lite tid på rangen men det var försent nu.
Lasse tog segern komfortabelt med 6-5, men mellan mig och Henrik var det lite jämnare.
Vi var framme vid femtonde hålets green par 4, jag leder med 4-0 har en 2 meters putt för par och Henrik ska slå sitt fjärde slag, en chip upp på green. Jag räknar med att han ska få kalla fötter, räcka fram handen och gratulera mig till segern. Nu kommer hans förberedelse till pass, inga kalla fötter där inte. Han chippar rakt i kopp för ett par och min putt känns som 100 meter lång. Tack vare alla besök i skogen så stod jag inte nödig utan stadigt satte jag putten för delat hål och 4-3.
Stort tack till Lasse för sista Holban, den gjorde allt.
En mycket trevlig golfrunda var till ända och matcherna var klara innan vädrets makter gjorde allt spel omöjligt, ingen nåde green på sista hålet.
Vid pennan
Stellan
PS! Lasse tillämpade en ny taktik som jag inte sett tidigare, han stod på green och hoppade jämnfota på sin egen puttlinje. Om det var att lämna avtryck till kommande generationer eller bara jämna ut en ondulerad green förtäljer inte historien.
